Arkiv

Jag letade lite i min dator idag och hittade många ganska intressanta texter. Tänkte dela en jag skrev för snart 3 år sedan. Texten avslöjar väldigt väl vad den handlar om!


"

Lördag den 27 mars fick jag 3 ord som påverkade mig helt sjukt mycket

Ändrade hela min livssyn

Syn på vänskap

Syn på mitt liv

Syn på kärlek

Allt vändes upp och ner

Tre ord

Jag trodde inte jag skulle uppleva något liknande på otroligt länge.

Något som så drastiskt skulle ändra min syn på saker.

Livet

Mänskligheten.

Jag minns känslan så väl då meddelandet kom fram på MSN

Jag var fylld av ett hopp

En vilja att få det att fungera mot alla ods.

Och så fick jag de tre orden...

Allt föll sammans

Jag insåg att JAG var tvungen att ändra mig

Också

Även om jag var övertygad om att det kunde bli som det är idag

Om vi ville

Men det vände verkligen min världsbild upp och ner

I går cyklade jag genom stan vid halv tio ungefär

Redan då, tidigt på morgonen var stan fylld av en underbar spänning.

Det kändes i luften att något var på gång

Jag var påväg till slottsskogen för att hjälpa till på Göteborgsarvet

Hade blivit kallad till effektförvaringen, där damerna kunde lämna in sina väskor.

Men min tränare viftade tag i mig då vi byggt det som behövde byggas och sa att jag inte skulle jobba där

istället skulle jag hjälpa till vid målet.

Spruta vatten på dem som precis kommit imål, trodde jag då

Men vid tvåtiden, en halvtimme efter första start visade det sig att jag och killarna jag tränar med skulle bära bårar, eller rulla om man ska vara exakt.

Hjälpa sjukpersonalen...

Det var ganska lugnt medan den yttersta eliten sprang förbi.

De är så vältränade att de klarar sig utan problem.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra.

Hjälpa folk som föll ihop?

Hur många gjorde det??

Förra året var det 12 stycken och då var det ovanligt många tyckte man...

En kille med röd t-shirt sprang förbi. Han såg tröttare ut än de andra som kom samtidigt. Stöpplade fram som om han var nära att trilla framlänges vid varje steg. Det blev bara värre och värre och bakifrån såg man att han tog helt slut. Två av de jag var med sprang efter.

Då de kom tillbaka sa de att han hade kollapsat på upploppsrakan.

Jag stod kanske hundra meter utanför Slottsskogsvallen, 200m ifrån målet på den 21km långa sträckan. Alltså otroligt nära målet...

Kvinnorna som hjälpte till kom tillbaka och det blev lugnt ett tag till.

Jag såg folks miner och beundrades. Många såg så otroligt trötta ut. Ingen energi kvar alls, men de fortsatte springa. jag blev berörd, var nära tårar! Att människor kan fortsätta kämpa trots totalt utmattning. Trots att de inte tror de klarar ett steg till. Deras energi är obefintlig, men de kämpar vidare. Kommer snart imål, snart hem.

Jag var sjukt berörd. Tagen!!

Så hör jag någon ropa och fånga upp en man som vinglar till. Jag springer fram till honom och hjälper killen som stöttar honom. Killen vi håller upp kan inte stödja på sina egna ben. Hans blick är helt frånvarande, tycker jag.

Jag går med honom de ca 200m fram till målet där han faller omkull helt, då vi gått imål med honom. Han ben bara viker sig och vi får bära hela hans kroppstyngd. Han blir sprutad med vatten i ansiktet och några andra läkare tar över och börjar gå omkring med honom för att tvinga honom röra på benen. Ändå sättet att bli av med restprodukter som mjölksyra ur kroppen är rörelse och blodcirkulation...

Knappt är jag fri igen förrän jag hör en annan arg röst ropa på hjälp. Han står mitt på upploppsrakan, bredvid en man som står på knä. Försöker stödja honom. Jag springer fram till honom, genom den allt tätare strömmen av löpare. Några svär åt mig för att jag är ivägen. men jag ser bara mannen framför mig, likblek och vimmelkantig.

Funktionären som är vid mannen svär åt mig för att jag inte hjälpt till tidigare. Men jag bara viftar mot sjukvårdstältet vid målet. Alla läkare har fullt upp med löpare som har kollappsat.

Vi två hjälper den fallna löparen genom målet och till sjukhustältet. Där säger någon åt oss att gå omkring med honom. Jag håller honom hårt i armen, håller upp mycket av hans kroppsvikt i det osmidiga gräppet och uppmanar honom att röra på benen. Fortsätta gå...

Var på varv på det lillla utrymmet bortanför måltältet på innerplan på Slottsskogsvallen går vi. Han stödjer inte på sina ben och lutar sig helt på mig. Jag är nära att tappa balansen flera gånger och varje gång fallen han ihop under mig.

Hjälpen kommer. En läkare frågar honom.

"Vad heter du?"

Mannen svarar: "Va?"

"Vad heter du sa jag."

"Va?"

"Vad heter du?"

"Va?"

Va? är ingen fråga för att han inte hörde utan för att han inte förstår. Han vet inte vad han heter. Han vet inte vart han är eller varför han gör någonting. Han är helt borta. Läkaren säger att denna killen måste tas hand av en läkare och vi går in i tältet där ett tiotal människor ligger. Somliga med natriumkloriddropp, andra med syrkas in genom näsan. Så gott som allas blodtryck kontrolleras.

Jag hjälper mannen lägga sig ner och börjar gå ut ur tältet. Innan jag är ute ropar en annan läkare på mig. Jag skyndar fram till honom och hjälper honom stötta en man som verkar helt borta. Hans blick är någon annan stans. Läkaren på hans andra sida säger åt mannan vi stöttar att sträcka på sig. Räta på ryggen och fokusera blicken. Mannen vi stöttar reagerar inte. Ändå stödjer han ganska bra på sina egna ben så den andra läkaren lämnar mig med honom och hjälper mer akuta människor. Jag tar ett fast tag under hans arm och runt hans rygg. Svetten har sedan länge slutat bekymra mig. Hela jag dryper redan av andra människors svett...

Mannen drar åt sig sina armar och knuffar bort mig och mumlar något otydligt. Så fort jag tappar honom vinglar han till och är nära att falla ihop. Jag fångar upp honom och håller upp hans vikt tills han står på sina egen ben igen, med min hjälp. Då knuffar han bort mig igen.... Gång på gång händer det. Han knuffar bort mig och faller ihop så fort jag inte stöttar honom. Han mummlar otydliga ord och hans ögon är blanka. Hans blick ser rakt igenom mig. Ser mig inte. Ser ingenting. Är någon annan stans. Hans ben viker sig under honom. Jag ropar på hjälp men ingen har tid. Mannen knuffar bort mig igen och innan jag hinner fånga upp honom har han fallit ihop, mot räcket som finns vid kulringen på innerplan på friidrottsarenor.

Nu tar andra över, bär in honom i tältet, IGEN! får jag reda på.

Jag flyr bort från kaoset. Behöver andas. Återhämta mig. Det är ändå en person på kanske 80Kg jag i princip burit omkring på. Jag är helt slut.

En träningskompis har gjort det samma. Han säger.

"Det är som en slagfällt här! Rena kaoset. Folk faller som flugor och det finns inte i närheten av lagom många sjukvårdare." jag hinner inte ens instämma förren vi ser en man falla omkull 50 meter framför oss, på upploppsrakan. Min kompis vänder sig om och hjälper dem vid sjuktältet medan jag tar en bår och springer över gräsmattan på innerplan, fram till löparbanorna alla springer på och hjälper en annan funktionär lägga upp mannen på båren. Sedan springer jag tillbaka till sjuktältet. Jag har inte haft tid att komma tillbaka till min riktiga plats, 200m tidigare än. För många behöver akut hjälp...

Det är det sjukaste jag någonsin upplevt! Jag nämnde då den jag älskar mest bad mig dra åt helvete för några månader sedan föut. Det vände min värld upp och ner. Att människor kan fortsätta kämpa trots att varje muskel i deras kropp gör ont påverkade mig otroligt mycket. Sedan såg jag dem som inte orkade mer. De vars ben vek sig. De som behövde dropp med salt för att ersätta behovet. De som jag tvingade öppna munnen och tog en påse salt, som man kan få på McDonalds ungefär, och hällde in i deras mun för att ge de salt de förlorat i svettet. Matade dem med dextrosol för att ge dem socker och energi...

Jag har aldrig varit med om folk som varit så borta! Jag har spytt av mjölksyra många gånger. Varit så utmattad att kroppen inte klarar av att hantera matspjältningen... men mina ben har aldrig vikit sig. Ingen har tvingats stötta mig så jag fortsatte ligga på sidan samtidigt som dem körde mig på en bår, ifall jag skulle spy så att jag inte kvävde mig själv.

Jag fick göra det igår.

Läser ni GP kunde ni se mig göra just det på första uppslaget i del 2. Bild snett bakifrån där jag följer med en avsvimmad man som får dropp...

Mitt ordförråd räcker inte till.

Att man kan ta ut sig så totalt!!!

Hur otroligt farligt det är då energin tar slut!

Hjälper ingen dem då benen viker sig dör dem, fick jag höra.

Hjärtat slutar snart att slå om man inte tvingar dem gå och ersätter vätskebristen...

uttorkade...

HELT SJUKT!!!

Trots min flickvän var det inte henne jag tänkte på då jag somnade inatt...

Det var en man, svettig, kall, med blanka ögon, som lägger hela sin tyng på mig och vars ben släpar efter mig. Jag frågar vad han heter, men han reagerar inte. En läkare kommer fram och hjälper mig. Ger honom några lätta örfilar och frågar vad han heter.

Inget svar. Inte en reaktion. Han är helt borta.

Jag såg även en man som återfått sitt jag, Som jag tvingar fortsätta gå omkring och som följer med men på ostadiga ben.

Jag har aldrig sett någon skaka så mycket. Hela jag vibbrerade med honom då jag höll hans arm för att han inte skulle tappa balansen. Jag såg vattenmuggen skaka ur hans hand då han försökte dricka. Hur han spydde upp vättskan han fick i sig...

Jag såg honom framför mig då han försökte minnan sin frus mobilnummer då han lånade min mobil för att säga att han levde.

Han var helt borta ett tag innan och nu försökte han minnas fruns nummer. 0703376743... Frun måste varit sjuk av oro!!!

Jag kommer drömma om det inatt också.

Jag kommer inte kunna glömma

Kommer inte kunna förtränga

Detta har gett sina spår och jag kan ta en sjuk lärdom av dem

Av Göteborgsvarvet, världesns största halvmaraton och Göteborgs största folkfest.

Man orkar mer än man tror, och kämparglöden finns där otroligt mycket!

Men ibland när man når målet försvinner all energi, all vilja och all, verkligen allt, man bara faller ihop, eller så orkar man inte hela vägen, faller ihop och kollapsar, för utmattad för att kunna röra sig. Och när de gör det är de ovilliga till hjälp men snälla, skit i deras ord, de vet inte vad de säger. Skit i att de hatar dig just då, för lämnar du dem dör de! Starka ord jag vet, men det är ett faktum.

Och detta gäller inte enbart löpning...

"

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.375331-lopare-ater-pa-benen

Detta året var det sammanlagt 63 personer som fördes till sjukhus på grund av vätskebrist. Det var den första riktigt varma dagen detta år så många löpare chockades av värmen.Detta har jag hört är en av orsakerna till mitt minne..

För mig väcker denna texten starka minnen. Jag sprang själv varvet året senare, och kunde inte pressa mig. I allmänhet har jag fått svårare för att pressa mig, nu när jag vet vad som kan ske. Hoppas du förstår innebörden i vad som står, och vad Göteborgs friidrottsförbund utsätter 17åringar för för att få varvet att gå ihop!!