Arkiv

Jag letade lite i min dator idag och hittade många ganska intressanta texter. Tänkte dela en jag skrev för snart 3 år sedan. Texten avslöjar väldigt väl vad den handlar om!


"

Lördag den 27 mars fick jag 3 ord som påverkade mig helt sjukt mycket

Ändrade hela min livssyn

Syn på vänskap

Syn på mitt liv

Syn på kärlek

Allt vändes upp och ner

Tre ord

Jag trodde inte jag skulle uppleva något liknande på otroligt länge.

Något som så drastiskt skulle ändra min syn på saker.

Livet

Mänskligheten.

Jag minns känslan så väl då meddelandet kom fram på MSN

Jag var fylld av ett hopp

En vilja att få det att fungera mot alla ods.

Och så fick jag de tre orden...

Allt föll sammans

Jag insåg att JAG var tvungen att ändra mig

Också

Även om jag var övertygad om att det kunde bli som det är idag

Om vi ville

Men det vände verkligen min världsbild upp och ner

I går cyklade jag genom stan vid halv tio ungefär

Redan då, tidigt på morgonen var stan fylld av en underbar spänning.

Det kändes i luften att något var på gång

Jag var påväg till slottsskogen för att hjälpa till på Göteborgsarvet

Hade blivit kallad till effektförvaringen, där damerna kunde lämna in sina väskor.

Men min tränare viftade tag i mig då vi byggt det som behövde byggas och sa att jag inte skulle jobba där

istället skulle jag hjälpa till vid målet.

Spruta vatten på dem som precis kommit imål, trodde jag då

Men vid tvåtiden, en halvtimme efter första start visade det sig att jag och killarna jag tränar med skulle bära bårar, eller rulla om man ska vara exakt.

Hjälpa sjukpersonalen...

Det var ganska lugnt medan den yttersta eliten sprang förbi.

De är så vältränade att de klarar sig utan problem.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra.

Hjälpa folk som föll ihop?

Hur många gjorde det??

Förra året var det 12 stycken och då var det ovanligt många tyckte man...

En kille med röd t-shirt sprang förbi. Han såg tröttare ut än de andra som kom samtidigt. Stöpplade fram som om han var nära att trilla framlänges vid varje steg. Det blev bara värre och värre och bakifrån såg man att han tog helt slut. Två av de jag var med sprang efter.

Då de kom tillbaka sa de att han hade kollapsat på upploppsrakan.

Jag stod kanske hundra meter utanför Slottsskogsvallen, 200m ifrån målet på den 21km långa sträckan. Alltså otroligt nära målet...

Kvinnorna som hjälpte till kom tillbaka och det blev lugnt ett tag till.

Jag såg folks miner och beundrades. Många såg så otroligt trötta ut. Ingen energi kvar alls, men de fortsatte springa. jag blev berörd, var nära tårar! Att människor kan fortsätta kämpa trots totalt utmattning. Trots att de inte tror de klarar ett steg till. Deras energi är obefintlig, men de kämpar vidare. Kommer snart imål, snart hem.

Jag var sjukt berörd. Tagen!!

Så hör jag någon ropa och fånga upp en man som vinglar till. Jag springer fram till honom och hjälper killen som stöttar honom. Killen vi håller upp kan inte stödja på sina egna ben. Hans blick är helt frånvarande, tycker jag.

Jag går med honom de ca 200m fram till målet där han faller omkull helt, då vi gått imål med honom. Han ben bara viker sig och vi får bära hela hans kroppstyngd. Han blir sprutad med vatten i ansiktet och några andra läkare tar över och börjar gå omkring med honom för att tvinga honom röra på benen. Ändå sättet att bli av med restprodukter som mjölksyra ur kroppen är rörelse och blodcirkulation...

Knappt är jag fri igen förrän jag hör en annan arg röst ropa på hjälp. Han står mitt på upploppsrakan, bredvid en man som står på knä. Försöker stödja honom. Jag springer fram till honom, genom den allt tätare strömmen av löpare. Några svär åt mig för att jag är ivägen. men jag ser bara mannen framför mig, likblek och vimmelkantig.

Funktionären som är vid mannen svär åt mig för att jag inte hjälpt till tidigare. Men jag bara viftar mot sjukvårdstältet vid målet. Alla läkare har fullt upp med löpare som har kollappsat.

Vi två hjälper den fallna löparen genom målet och till sjukhustältet. Där säger någon åt oss att gå omkring med honom. Jag håller honom hårt i armen, håller upp mycket av hans kroppsvikt i det osmidiga gräppet och uppmanar honom att röra på benen. Fortsätta gå...

Var på varv på det lillla utrymmet bortanför måltältet på innerplan på Slottsskogsvallen går vi. Han stödjer inte på sina ben och lutar sig helt på mig. Jag är nära att tappa balansen flera gånger och varje gång fallen han ihop under mig.

Hjälpen kommer. En läkare frågar honom.

"Vad heter du?"

Mannen svarar: "Va?"

"Vad heter du sa jag."

"Va?"

"Vad heter du?"

"Va?"

Va? är ingen fråga för att han inte hörde utan för att han inte förstår. Han vet inte vad han heter. Han vet inte vart han är eller varför han gör någonting. Han är helt borta. Läkaren säger att denna killen måste tas hand av en läkare och vi går in i tältet där ett tiotal människor ligger. Somliga med natriumkloriddropp, andra med syrkas in genom näsan. Så gott som allas blodtryck kontrolleras.

Jag hjälper mannen lägga sig ner och börjar gå ut ur tältet. Innan jag är ute ropar en annan läkare på mig. Jag skyndar fram till honom och hjälper honom stötta en man som verkar helt borta. Hans blick är någon annan stans. Läkaren på hans andra sida säger åt mannan vi stöttar att sträcka på sig. Räta på ryggen och fokusera blicken. Mannen vi stöttar reagerar inte. Ändå stödjer han ganska bra på sina egna ben så den andra läkaren lämnar mig med honom och hjälper mer akuta människor. Jag tar ett fast tag under hans arm och runt hans rygg. Svetten har sedan länge slutat bekymra mig. Hela jag dryper redan av andra människors svett...

Mannen drar åt sig sina armar och knuffar bort mig och mumlar något otydligt. Så fort jag tappar honom vinglar han till och är nära att falla ihop. Jag fångar upp honom och håller upp hans vikt tills han står på sina egen ben igen, med min hjälp. Då knuffar han bort mig igen.... Gång på gång händer det. Han knuffar bort mig och faller ihop så fort jag inte stöttar honom. Han mummlar otydliga ord och hans ögon är blanka. Hans blick ser rakt igenom mig. Ser mig inte. Ser ingenting. Är någon annan stans. Hans ben viker sig under honom. Jag ropar på hjälp men ingen har tid. Mannen knuffar bort mig igen och innan jag hinner fånga upp honom har han fallit ihop, mot räcket som finns vid kulringen på innerplan på friidrottsarenor.

Nu tar andra över, bär in honom i tältet, IGEN! får jag reda på.

Jag flyr bort från kaoset. Behöver andas. Återhämta mig. Det är ändå en person på kanske 80Kg jag i princip burit omkring på. Jag är helt slut.

En träningskompis har gjort det samma. Han säger.

"Det är som en slagfällt här! Rena kaoset. Folk faller som flugor och det finns inte i närheten av lagom många sjukvårdare." jag hinner inte ens instämma förren vi ser en man falla omkull 50 meter framför oss, på upploppsrakan. Min kompis vänder sig om och hjälper dem vid sjuktältet medan jag tar en bår och springer över gräsmattan på innerplan, fram till löparbanorna alla springer på och hjälper en annan funktionär lägga upp mannen på båren. Sedan springer jag tillbaka till sjuktältet. Jag har inte haft tid att komma tillbaka till min riktiga plats, 200m tidigare än. För många behöver akut hjälp...

Det är det sjukaste jag någonsin upplevt! Jag nämnde då den jag älskar mest bad mig dra åt helvete för några månader sedan föut. Det vände min värld upp och ner. Att människor kan fortsätta kämpa trots att varje muskel i deras kropp gör ont påverkade mig otroligt mycket. Sedan såg jag dem som inte orkade mer. De vars ben vek sig. De som behövde dropp med salt för att ersätta behovet. De som jag tvingade öppna munnen och tog en påse salt, som man kan få på McDonalds ungefär, och hällde in i deras mun för att ge de salt de förlorat i svettet. Matade dem med dextrosol för att ge dem socker och energi...

Jag har aldrig varit med om folk som varit så borta! Jag har spytt av mjölksyra många gånger. Varit så utmattad att kroppen inte klarar av att hantera matspjältningen... men mina ben har aldrig vikit sig. Ingen har tvingats stötta mig så jag fortsatte ligga på sidan samtidigt som dem körde mig på en bår, ifall jag skulle spy så att jag inte kvävde mig själv.

Jag fick göra det igår.

Läser ni GP kunde ni se mig göra just det på första uppslaget i del 2. Bild snett bakifrån där jag följer med en avsvimmad man som får dropp...

Mitt ordförråd räcker inte till.

Att man kan ta ut sig så totalt!!!

Hur otroligt farligt det är då energin tar slut!

Hjälper ingen dem då benen viker sig dör dem, fick jag höra.

Hjärtat slutar snart att slå om man inte tvingar dem gå och ersätter vätskebristen...

uttorkade...

HELT SJUKT!!!

Trots min flickvän var det inte henne jag tänkte på då jag somnade inatt...

Det var en man, svettig, kall, med blanka ögon, som lägger hela sin tyng på mig och vars ben släpar efter mig. Jag frågar vad han heter, men han reagerar inte. En läkare kommer fram och hjälper mig. Ger honom några lätta örfilar och frågar vad han heter.

Inget svar. Inte en reaktion. Han är helt borta.

Jag såg även en man som återfått sitt jag, Som jag tvingar fortsätta gå omkring och som följer med men på ostadiga ben.

Jag har aldrig sett någon skaka så mycket. Hela jag vibbrerade med honom då jag höll hans arm för att han inte skulle tappa balansen. Jag såg vattenmuggen skaka ur hans hand då han försökte dricka. Hur han spydde upp vättskan han fick i sig...

Jag såg honom framför mig då han försökte minnan sin frus mobilnummer då han lånade min mobil för att säga att han levde.

Han var helt borta ett tag innan och nu försökte han minnas fruns nummer. 0703376743... Frun måste varit sjuk av oro!!!

Jag kommer drömma om det inatt också.

Jag kommer inte kunna glömma

Kommer inte kunna förtränga

Detta har gett sina spår och jag kan ta en sjuk lärdom av dem

Av Göteborgsvarvet, världesns största halvmaraton och Göteborgs största folkfest.

Man orkar mer än man tror, och kämparglöden finns där otroligt mycket!

Men ibland när man når målet försvinner all energi, all vilja och all, verkligen allt, man bara faller ihop, eller så orkar man inte hela vägen, faller ihop och kollapsar, för utmattad för att kunna röra sig. Och när de gör det är de ovilliga till hjälp men snälla, skit i deras ord, de vet inte vad de säger. Skit i att de hatar dig just då, för lämnar du dem dör de! Starka ord jag vet, men det är ett faktum.

Och detta gäller inte enbart löpning...

"

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.375331-lopare-ater-pa-benen

Detta året var det sammanlagt 63 personer som fördes till sjukhus på grund av vätskebrist. Det var den första riktigt varma dagen detta år så många löpare chockades av värmen.Detta har jag hört är en av orsakerna till mitt minne..

För mig väcker denna texten starka minnen. Jag sprang själv varvet året senare, och kunde inte pressa mig. I allmänhet har jag fått svårare för att pressa mig, nu när jag vet vad som kan ske. Hoppas du förstår innebörden i vad som står, och vad Göteborgs friidrottsförbund utsätter 17åringar för för att få varvet att gå ihop!!

Promenaden

Solen strålade inte precis. Även om himmelen var molnfri lyste solen bara med en svag, tunn färg. Några enstaka fåglar sjöng i bakgrunden då flickan gick genom staden. Med sin tjocka, obekväma men ganska varma jacka trotsade hon kylan. På båda sidor om henne stressade personer förbi. Målmedvetet, snabbt och effektivt gick de förbi henne. Några stannade något ögonblick utanför ett fönster och tittade in för att sedan snabbt vandra vidare. Flickan å andra sidan gick bara i en lugn, behaglig takt framåt. Målet var att inte ha något mål. Hennes tankar sökte sig medvetet till glädjen i att bara gå för skojs skull. Till skillnad från medmänniskorna på sidorna. Med sina mål, sina måsten begränsas de. Plötsligt står de framför någon de inte träffat på länge men istället för att ta sig tiden och prata, umgås, förnya relationen, förs en snabb uppdatering av läget och sedan går båda vidare. Lite gladare, lite trevligare, men utan någon större förändring.

Flickan försöker se varför vissa människor nästan springer i olika riktningar. Är det värt det? Varför är det så svårt att bara vänta? Sätta sig ner, ta det lugnt, vänta. Fundera. Ägna sig åt sig själv. Istället skyndar en person förbi flickan på väg mot hållplatsen. Det syns att personen redan rört sig snabbt en längre bit innan. Flickan följer främlingen med blicken. Precis då blicken kommer till hållplatsen kommer en spårvagn och blicken får vandra vidare. Antagligen skulle personen med spårvagnen och stressade långt och länge för att hinna det. Varför? Samma linje går igen inom tio minuter, ändå stressa fram.

Flickan går vidare. Njuter av att inte ha några måsten för tillfället. Solen börjar ta form och värmen hennes kropp. Fåglarna har flugit vidare men det är ändå fullt med ljud i luften. Oförskämt vänder sig flickan om och tittat efter en extra framskyndande person. Hon älskar att inte känna den här stressen. Inte nu. Nu har hon tagit sig tid för att medvetet ta det lugnt. Så plötsligt börjar hon undra. Varför behöver hon ens ta sig tid för att ta det lugnt?

Skidor i Branäs och Sunne

Ett äventyr i organisation
För x-te gången åkte den gångna helgen jag tillsammans med andra ut nykterhetsröreklsens scoutförbund på skidresa. Som vanligt ägnades den första dagen åt Branäs och den andra åt Sunne. Precis som vanligt bodde vi på Ransbergs hergård. En ren rutinresa med andra ord? Eller??
Eftersom de tidigare arrangörerna inte kunde följa med idag tog en ny arrangör över. Detta i ett välbeprovat koncept, men inte hennes eget. Dessutom hade hon själv aldrig varit med innan. Resultatet blev aningen vimsigt.
Säg såhär, jag hade i många lägen inte gjort lika dant. För att ge exempel var attityden till de mindre scouterna; - försök vara färdiga till 8 så satsar vi på att åka då. Istället för; - Klockan 8 går bussen och då ska ni vara färdiga.
En liten annan ordföljd och menbingsbyggnad, några ändrade ord, och en helt annan innebörd. Jag har inte alltid rätt, men jag vill ändå säga att direkta order, tydliga direktiv och en stark åsikt ibland är det bästa. Säg en tid, sikta på tiden till varje pris och anpassa det om tiden spricker. Säg inte "vi försöker komma iväg..." säg; "Då åker vi" så kommer individerna stressa lite om tiden inte hålls.

Skidor som är sådär
 Varken Branäs eller Sunne är erkända för sina fantastiska skidsystem. Efter varje resa konstaterar jag att Branäs är ganska onice, och att jag vet vad problemet är. Det blir aldrig någon vila. Efter ett tungt åk, där det bränner gött i låren, är det härligt att sätta sig en i sittlift och vila lite. Men går det i Branäs? Nej. Den ända sitliften de har är till en riktig pissbacke. Den stora liften är en gondol, men någon tyckte det var en bra idé att välja gondoler det inte går att sitta i. Smart, det får plats mer folk vilket minskar köerna, men vart tog vilan vägen? Stå med skidorna i handen och köa för att sedan stå packad som sillar i en svängande gondol, vem tänkte där??
Släpliftar är inte heller speciellt nice, men det är typ bättre än Branäs gondol!!
Dessutom saknar Branäs några backar och liftar. Systemet är krångligt och det tar tid att ta sig mellan de olika delarna. Åken är egentligen fina, men liftarna håller inte måttet. Det saknas något som gör att systemet inte passar mig. Inte alls...
Sunne är ett bra litet skidsystem. Det finns ingen ambition att bli ett stort semestermål. Jag tror det säljs flest endagarskort i Sunne jämfört med andra liftkort och jag tror inte någon tycker det är ett problem. För att åkas i i en dag håller det perfekt. Det finns några riktigt fina åk, och, det finns en sittlift. Dessutom är den strategiskt perfekt placerad, den vanligaste liften jag åkte. Det är smart, det är vila, det är njutning. Dagen i Sunne var fantastisk!

Snön
Vädret båda dagarna var underbart! Strålande solsken, ett par minusgrader i luften. Fantastiskt skidväder. det låg lite snö på marken vid båda systemen. I backarna var det ett stabilt lager konstsnö. Förutsättningarna var bra och, det höll väldigt bra. Jag är, lite kaxigt, van att åka i Alperna. Jag är också van att åka ganska sent, runt påsk. Då är det ofta varmt i luften vilket är skönt, men backarna blir fruktansvärt uppåkta. Det är inte så nice. Denna helgen var backarna nästan lika dana första åket som det sista, väldigt konstigt tycker jag. Men helt klart positivt. Dock så blir det av samma anledning ganska isigt och hårt att åka, men mina skidor är fortfarande löjligt vassa så det går bra :-)

Sällskap
Det är spännande att åka som ledare i kåren, men utan egna scouter. Med ansvar, men ändå inte. Väldigt skönt eftersom jag bara behöver bry mig så mycket som jag vill. Behöver inte räkna några scouter men kan säga till  någon om de beter sig gräsligt!!
Det var gott om jämngamla och äldre scouter med och det var mycket trevligt. Stämningen var go och det blev några härliga hängstunder med vänner. Dock tar skidåkning en del på krafterna och sömnen blir en liten bristvara, även då vi gick och la oss tidigt.
Att åka med likasinnade är väldigt roligt och det känns väldigt bra att kunna bomba ner för en backe utan att behöva vänta efteråt på några andra. Det är också roligt att slöåka ner och leta roliga hopp och liknande.

Sammanfattningvis
Ytterliggare en skidresa till Sunne och Branäs är över. Det är okej skidåkning, trevligt sällskap och välinvesterade pengar. Dock väntar den riktiga skidresan till Österrike fortfarande. Det är något att se fram emot!!!

När hobbyn blir en livsstil..

 I höstas skrev jag högskoleprovet i Kristianstad. Mellan provpassen pratade jag med en, vad ska jag säga, scoutvän. Vi funderade lite tillsammans på vad vi vill i livet, vilka jobb som är intressanta att jobba som och vad vi vill göra senare. Där konstaterade jag att jag inte vill jobba med något jag tycker är allt för roligt. Missförstå mig rätt nu! Jag säger inte att jag inte vill spändera 8h om dan, 5 dagar i veckan i resten av mitt liv på något jag tycker är roligt. Självklart vill jag det, men jag vill inte att min fritidssyselsätning ska ta över mitt liv. Jag vill inte göra min hobby till min livsstil.

Jag älskar utmaningen i att sätta en hel hög med bitar tillsammans för att skapa mönster, former, fonktioner av olika slag. Nedan tänkte jag visa ett urval av det jag byggd, min största begränsning är att få byggena på bra bilder..

Jag kan bygga stort som smått, älskar små finesser, mycket motorer och saker som rör sig. Kan sitta i timmar för att få en rörelse att röra sig lite mindre ryckigt genom att ändra allt som går att ändra. Jag tycker det är fantastiskt roligt. Ofta bygger jag enbart för min egen skull. Jag har ingen publik att visa upp det för. Många bilder har jag lagt upp på Facebook för att "skryta" lite, men det är inte därför jag bygger. Och inte därför jag publicerar dem. Nu ska vi ta en titt på byggen genom åren..

Detta är en fullt fungerande slänggunga. En motor under plattorna driver mitten att snurra snabbt runt och får "gungorna" att glida utåt av centripetalkraft.
(Jag älskar att google inte kan fysik utan tycker att jag ska ändra centripetalkraft till den påhittade kraften "centrifugalkraft". Ingen koll!!!)








De mycket snygga, men inte speciellt funktionella sittplatserna till slänggungan.

 En fotbollsarena jag byggde för några år sedan. Bakom varje pelare som bär upp läktarna sitter en lampa som gav ett väldigt imponerande sken då det var mörkt.
Bygger utgår från byggsattsen där ett fotbollsspel byggs, sedan är läktarna firbasade efteråt!

 En av mina i efterhand stora favoriter. Ångrar mycket att jag inte byggde det lite bättre och tog några bättre bilder då. Detta är en efterapning av Utby Scoutkårs scoutlokal. Idag är huset inte rödbrunt utan mörkgrått, men då såg det ut mer eller mindre såhär. Finns mycket finta detaljer på andra bilder, dock passar det inte idag.



Kan dock inte hålla mig från att visa en eldstad. Tyvärr ingen höjdarbild, men tror ändå den insatta ser vad det föreställer. Men som sagt, saknar riktigt bra bilder och byggde aldrig helt färdigt huset. Eller framförallt rensade jag aldrig trädgården.. tyvärr..

Är det någon gång jag önskar jag var en LEGOgubbe och försvann in i ett bygge är det det vi ser till vänster. Det ser så varmt och mysigt ut där inne, önskar verkligen jag kunde sätta mig vid långbordet och njuta av trevligheterna!!

Här ser vi huvudgatan på en liten stad med diverse olika hus. Allt som allt tog bygget upp hela mitt dåvarandra skrivbord, som så många andra projekt, och slutade med att några bilar, några pelare och lite annat snurrade. Men, svårt att gånga rörelse på bild utan att filma :-)

Samma stad fast snett ovanifrån.Om inte annat syns det hur stort det är. Ett roligt utmanande bygge!

Tillsist avslutar jag med min störtsta favorit. Sällan har det tagit emot så mycket att riva ett bygge. Kyrkan är dekorerad som bara den innanför, utanför är den, tja du ser ju själv! I tornen fanns klockor som gungade som om de slog genom att veva på en arm framtill på kyrkan, en sådan liten detalj jag tycker är väldigt roligt att bygga in.







Här har du nu sett ett urval av vad jag byggt de senaste 3 åren i LEGO sammanhang. Men vad har allt detta med texten i början att göra? Hur hänger det ihop! Egentligen tror jag du redan listat ut det, men kommer ändå göra det idotiskt tydligt genom att ställa en enkel fråga. Hur många 19åringar bygger om sitt rum så det helt och hållet passar för att 1. Sova i. 2. Förvara saker i. 3. Går utmärkt att bygga med LEGO i?
 Jag vill inte, som jag ibland blir, bli förknippad med LEGO-byggen. Jag älskar att bygga, vill hitta inspiration till egna byggen genom att titta på andras. Fick en fantastisk bok om LEGO i julklapp, men det är likväl bara en hobby. Jag drömmer inte om något annat och vill inte börja leka med LEGO mer än så mycket som jag gör. Det är skitroligt, men det är likväl bara en hobby. Men jag vill inte att hobbyn ska bli min livsstil...

Underbara natur

För att uppleva naturen på nära håll behöver du inte sikta så högt. Genom att ta min cykel, mitt triangakök och mitt lokalsinne skapade jag en underbar utflykt jag lär bära med mig länge. Jag behöver inte bestiga MountEverest för att uppleva friluftsliv. Ingenting är för stort eller för litet. Det lilla i vardagen är det som ger mig något alldeles extra!

Dagen började med att jag vaknade ovanligt tidigt för att vara mig. Pigg och utvilad bestämde jag mig snabbt för att göra något utav dagen direkt, så jag började göra mig i ordning i salig takt.

 Jag visste redan vart jag skulle cykla och passade på att ladda hem några jordlådor som låg i  närheten av rutten jag tänkte mig. Tyvärr krånglar GPSen på min mobil så det blev inte mycket utav detta letande. Dock lyckades jag ganska omgående hitta en liten gömma enbart på namnet och ledtråden. Detta skedde strax efter att jag trillat ner för en isig trappa så det hjälpte mig att få upp humöret igen vilket var bra!

Stigen jag följde böljar fram längsmed Lärjeån och var bitvis vårfin, men ofta full av is. Granarna avgjorde hur mycket is det var på stigen. Hade jag promenerat hade det varit smått livsfarligt att gå här, men med dubbdäck på cykeln gick det galant! Dock ganska läskigt på sina ställen då stigen, helt istäckt, sluttar brant ner mot en halvfryst år.. Men det gick som tur var bra :-)

När det var dags att kosta ån visade det sig att bron var "trasig" och att en annan bro, någon kilometer högre upp rekomenderades. Snark tänkte jag och hade inte alls någon lust att cykla tillbaka samma väg igen, därför drog jag en rövare, bar cykeln över planen som hindrade vägen och sprang snabbt över. Så vitt jag vet står bron där än idag så det gick också bra som tur var!

Så tillsist var jag  framme vid platsen jag tänkte laga maten vid. Det är vid en laxtrappa och ett litet vattenfall. En väldigt vacker plats på sommaren. Och på vintern visade det sig! Tyvärr hade solen inte riktigt kommit över trädtopparna än, men några svaga strålar letade sig igenom och värmde mig.

Nu skulle kalaset börja. Rigga triangakök är en lite omständig process. Jag var lite orolig för att gasen inte skulle vilja samarbeta i kylan men det visade sig gå väldigt bra.
 Hemma hade jag förberett med äggröra i en flaska tillsammans med bacon.
Dessutom hade jag vitt rostbröd med mig och krusbärsmarmelad.

För att inte frysa om rumpan hade jag med ett sittunderlag och livet lekte. Solen sken, maten luktade ljuvligt och bruset från vattnet gav liv i naturen. För övrigt är det imponerande hur mycket ljud vatten kan skapa!


Mätt och belåten efter ägg och bacon - röran stängde jag av gasen ett tag och bara njöt av tillvaron. En man dök upp och frågade om jag lagade fisk. Han blev nästan irriterad på mig då jag inte metade utan bara hade med mig mat hemifrån, men men, en dag som denna kunde jag inte sluta le. Jag funderade på att bjuda honom på en rostad macka men valde att inte göra det. Mina fördomar tog över. Hade varit så onödigt att skicka honom till helvetet då han ätit fettet från gris om han råkade vara muslim.

 I vilket fall rostade jag mina smörgåsar och tryckte i mig. Tiden rann förbi, tankarna vandrade åt alla håll. Det ända som konstant var kvar var mitt stora härliga leende. Så enkelt, så smidigt, så bekvämt och så underbart! Bara sitta där och njuta helt enkelt!!

Som jag skrev satt jag vid en liten fors, med laxtrappan på ena sidan och själva forsen på den andra. Vattnet där framme hade frusit och gav en riktigt mäktig inramning på min rastplats.
Tyvärr syns det inte att solen tittar igenom litegrann på bilderna men det var väldigt väldigt härligt.

Sedan var det bara att packa ner allt sammans i ryggsäcken och börja cykla hemåt. Fortfarande med ett brett leende forserade jag uppförsbackarna och väl hemma ställde jag in all disk i diskmaskinen. En fantastisk utflykt, enkel, smidig och trevlig. Och det jobbiga kunde jag ta hand om senare! Perfekt!!! :-)